Vår resa – hur det hela började

Det är nog svårt att sätta fingret på exakt när vi började preppa. Vår familj har alltid tänkt framåt och haft ett visst mått av katastrofiskt tänkande. Jag är uppvuxen så, eftersom jag spenderade mina första levnadsår i en kommunistisk diktatur, där tillgänglighet på mat, el och andra basala saker inte alls var en självklarhet. Det har färgat mig, och min familj. Mina föräldrar fyllde alltid skafferierna till bredden ifall att maten skulle ta slut. Det gjorde den ju egentligen aldrig under min uppväxt här i Sverige, men mina föräldrar kunde inte släppa tanken på det ändå.

När jag flyttade hemifrån och ihop med min man, så hade vi båda samma värderingar. Vi har alltid sparat mycket pengar, och har alltid haft välfyllda skafferier, oavsett inkomst. Initialt var det ju mer av ekonomiska skäl, att bygga en buffert tillsammans, ifall vi hade en dålig månad med många utgifter. Jag pluggade på den tiden, så jag hade ju inte direkt pengar i överflöd och min man skrattade ibland åt mig och kallade mig för coupon-lady för att jag jagade erbjudanden så att skafferiet skulle vara fullt trots vår knapra ekonomi. Inget av det här var ju renodlad prepping, men det finns ju vissa paralleller att dra, i hur vi levde och använde de resurser vi hade.

För min egen del, tror jag att jag halkade in på lite prepper grupper på facebook, i takt med mitt ökade intresse för hur man gjorde saker förr.  Detta intresse förstärktes ordentligt, efter att jag fick barn. Jag stickade mycket, och hade börjat odla lite. Tanken bakom det var ju initialt inte prepping, utan mer bara renodlad nördighet, och till viss del klimattänk. Det finns en gnagande känsla hos mig, att den livsstil vi lever idag, inte kommer att fungera på sikt. Kanske slipper min generation den jobbiga omställningen, men det lär inte mina barn göra. Jag kände att jag behövde visa barnen var mat kommer ifrån, och hur mycket jobb det går in i att exempelvis tillverka en tröja.

Prepping var inget jag diskuterade med maken hemma. Jag visste inte riktigt hur han skulle ställa sig till de här tankarna, och om han skulle tycka jag var alldeles tokig.

Vändpunkten kom med attentatet på Drottninggatan. Både make och jag befann oss i stan. Barnen befann sig på förskola på andra sidan om Stockholm. Mobiltelefonin slutade fungera ordentligt, men det gick att kommunicera via Facebook. Min mans mobil laddades ur och hans kontor låstes, medan han fastnade utanför. På nåt sätt lyckades han kommunicera detta med det sista av sina batterier och jag lyckades få in honom på mitt kontor. Vi var inlåsta, då det florerade mycket rykten och polisen inte visste om det skulle hända något mer, och hade ingen aning om när vi kunde hämta barn, eller ens hur vi skulle lyckas ta oss hem.

Jag kommer säkert återkomma till det här i något annat inlägg, men trots att vi inte var direkt berörda av attentatet så blev vi båda väldigt skärrade och jag tror att jag insåg att vi var ganska så oförberedda. Och jag kände att maken också insåg det, så helt plötsligt kunde vi prata om prepping. Vi åkte och köpte lite basgrejer. Sånt som MSB rekommenderar att man ska ha, kort därpå. Vi hade ju redan en hel del, men som så många andra, hade vi missat några ganska viktiga saker, som vatten och vattenrening.

På den vägen är det. Följer ni bloggen, så kommer vi skriva mer om vår resa hittills, och de åtgärder som vi fortfarande jobbar med i detta nu.

Vi är en alldeles vanlig småbarnsfamilj. Vi bor i utkanten av Stockholm. Och det är det som är vårt perspektiv och bidrag till Prepper-Sverige. Välkommen till vår blog.

Advertisement