Lite perspektiv

Mina första år spenderades i ett annat land. Ett, egentligen inte så fattigt land, men med totalitär styrning där folket led något massivt. Affärerna gapade tomma, folk spionerade på varandra, folk försvann under märkliga omständigheter efter att ha uttryckt åsikter som inte överensstämde med statens verklighet.

Min mamma har berättat, att hon, 1984, läste just 1984 av George Orwell. Boken var olaglig, och hade kopierats på A4 av någon som riskerade mycket. I bakgrunden hördes radio. En kanal som egentligen också var förbjuden. Översättningen för kanalens namn lyder ungefär “Fria Europa”, och man fick in det med sprak oavsett statens försök att blockera. Min mamma minns hur hon tänkte “Herregud, det här är mitt liv!”. Trappen, utanför lägenheten, luktade till och med kål, precis som beskrevs i boken. Abort var olagligt, kvinnorna kontrollerades på arbetsplatserna av gynekologer, nästan som boskap, och allt rapporterades uppåt. Snacka om dystopi. Snacka om paranoia. Snacka om prepping, och byteshandel. Hade man kontakter utomlands kunde man få mycket i utbyte för nåt så enkelt som nylonstrumbyxor eller kaffe.

Vi bodde i ett stort höghus på nionde våningen, av tio. Vi hade ibland råttor som badade i vårt handfat, tills pappa cementerade igen mellanrummet mellan badkar och golv, och i processen fann; grannens pyjamas, någons tvål, lite nötter och annat random crap, som grannarna hade beskyllt varandra för att ha stulit.

Pappa flydde först. Han hade möjligheterna, då hans jobb gav honom visum för att resa och vistas utomlands. Det var inte lätt att få, och i samband med en jobbresa avvek han och flydde först till Norge, och sen till Sverige. Det skulle dröja två år innan vi återförenades, och under den tiden var den enda kontakten med pappa, paketen han skickade till oss.

Jag minns inte mycket, för jag var ju bara ett litet barn, men jag har ett par minnen som står ut. Grannen, som kom och örfilade upp mig och min syster på “gården”, för att vi lät för mycket. Mamma var ursinnig, men kunde inget göra då han tillhörde “Partiet”. Lysande orangea “snöbollar” med värmeljus i, skickade av pappa, och som vi använde när det var kallt, för elen var avstängd. Alla, och då menar jag verkligen alla, samlades runt TV:n på söndagar för att kolla på en timmes barnprogram. Det var det enda som sändes som inte var politisk propaganda. Vi barn tyckte det var mysigt. Jag undrar vad föräldrarna tyckte. Minns att vi inte fick åka hiss upp till nionde våningen, för strömförsörjningen inte var pålitlig, och risken var att man kunde fastna i flera timmar. Oklart om det nånsin hände mig, men jag var livrädd för hissar under ganska lång tid.

Pappa brukade skicka mat och godis i paketen ibland. Vi fick två stycken geléhallon var, i veckan minns jag. Vi brukade gå ut och dela det med de andra barnen på gården. Alla fick ta varsin mikroskopiskt lilla tugga.

En gång fanns det en konserv med Bullens korv i, i paketet. Idag tål jag inte ens att titta på det, men då… Jag var ju en jobbig unge, som aldrig ville äta nåt, vilket är sjukt jobbigt för en förälder, och mycket värre, när utbudet är skralt och varje mål mat tar tid och pengar att skrapa ihop. Men jävlar vad jag åt Bullens. Min mamma trodde jag skulle kräkas när jag mer eller mindre tryckte i mig hela burken själv.

Första kvällen i Sverige minns jag också glasklart. Resan från Arlanda var full av förundran. Allt var så ljust, fastän det var kväll. Lampor överallt. Jag och syrran glodde hypnotiserat genom bilfönstret.

Min pappa andrahandshyrde en lägenhet av en alkis. Idag hade jag tyckt att den lägenheten var sorglig och sunkig, men då, då var allt lyx. Inga råttor. Vitvaror som funkade. En toa som funkade och vatten som pålitligt kom ur kranen så fort man satte på den och som dessutom var rent, smakade gott, och var fritt från rost. Och varmvatten. Min mamma brukade värma vatten i stora kastruller, på gasspisen och det var aldrig lagom varmt när man skulle tvätta sig. Här kom det, perfekt tempererat ur kranen när man kände för det!

Första kvällen åt jag min allra första mandarin, och sen typ tio till. Och min första banan. Åt enkla vita rostmackor med den billigaste kokta skinkan på marknaden som pålägg, och som jag inte ens skulle ta i tång med idag. Och jag njöt av det nåt så kolossalt.

Visst fan, är vi bortskämda i Sverige idag. Jag är bara 34 år och har genomlevt en helt annan värld, en emigration, och nästan lyckats glömma bort allt det där, i mitt vältrande i trygghet.

Mina barn, är riktigt bortskämda, både i saker, mat och kärlek. Det är mycket svårare att ta ifrån nån allt det där, än att erbjuda det, till någon som aldrig upplevt det. Jag har lite ångest inför de utmaningar som vi står inför. Att mina barn ska vara så bortskämda så de inte klarar av en omställning där julklapparna inte tornar sig under granen. Där ipaden slutar funka. Där maten smakar äckligt och utbudet är skralt.

Men rent krasst så var det så, i typ halva Europa, för lite drygt tre decennier sen. Orsaken den gången var, så kallad kommunism. Detta är inte ett politiskt inlägg, så vi kan lämna debatterna och kommunism åsido. Orsakerna till liknande scenarier, som innefattar brist på basvaror och opålitliga samhällsfunktioner, kan vara helt andra och triggas av många olika saker. Och visst fasen är vi naiva om vi tror att nåt sånt aldrig skulle kunna hända igen. Eller att det aldrig kunna hända oss.

Advertisement