Preppa med (funktionsvarierade) barn

Vi preppar för våra barn. För att kunna känna oss tryggare med att veta att vi kan hantera allt ifrån små kriser, olyckor och skrubbsår till större händelser. Vi vill att barnen ska känna sig trygga, även om världen utanför inte alltid är det. I preppervärlden pratar man ju om att den mentala förberedelsen är minst lika viktig som den fysiska prylpreppingen. Det bör ju i så fall också involvera barnen i ett hushåll.

Vi har varit ganska dåliga på att mentalt förbereda våra barn. De är fortfarande väldigt små, och förstår inte så abstrakta saker än. Vi involverar dem i odlandet och vi pratar ofta om att man ska ta hänsyn till djur och natur, inte slösa, inte kasta fungerande saker och så vidare, men vi har varit lite dåliga på det mer konkreta. Preppertesterna.

Vi har två barn, 3 och 6 år. Det äldre barnet har två diagnoser, autism och adhd. Samhället ser på dessa diagnoser som något negativt, som ska botas eller maskeras. Det gör inte riktigt vi. Men det kan hända att vissa av dessa drag försvårar lite vid en eventuell oväntad händelse. Många autister har ju svårt med förändring. Många har också svårt att tänka sig in i en situation de aldrig har varit med om, eller att se saker från olika perspektiv. Det kallas Theory of Mind, och därför är det är extra viktigt, för oss, att öva in vissa scenarion och bekanta sig med situationer och verktyg, eftersom oväntade saker kan skapa låsningar och utbrott.

Det minsta barnet är fortfarande för litet, men en sexåring kan göra ganska mycket, så vi har börjat fundera på hur vi ska involvera honom i dessa tankesätt, utan att skrämmas eller skapa låsningar hos honom. Vi vet nämligen vad som händer om man misslyckas med detta.

En gång hade de brandövning på sonens förskola. Det började plötsligt tjuta fasligt högt, och alla ungar fick gå ut, utan ytterkläder. Det enda som mildrade hans oro, och räddade situationen från att bli ohållbar, var brandbilarna som kom. Min son hade ändå mardrömmar i nästan ett halvår. Han trodde länge att det var brandvarnarna och larmet som gav upphov till en brand, så han var rädd för våra brandvarnare när de blinkade. Det är sånt som händer om han inte får ordentlig med förståelse för en situation, och det är exakt det vi vill undvika, för man har tillräckligt med annat att tänka på vid en kris.

Vår erfarenhet är att mindre barn, faktiskt kan förstå väldigt mycket, om man är tydlig. De flesta barn förstår saker på ett mer visuellt sätt, och därför kan bilder hjälpa till att konkretisera, en annars ganska så abstrakt tanke.

I samband med brandövningen på dagis började vi prata om vad man gör om det brinner. Vi pratar fortfarande om det då och då, för att påminna. Till hjälp kan man använda bilder, och något som heter sociala berättelser (eller ritprat), som helt enkelt går ut på att man ritar, det man försöker berätta, och pratar kring bilderna istället. Det tvingar den som pratar, att vara tydlig, för man ska ju lyckas rita det man säger också.

Stormen Alfrida gav också upphov till diskussioner hemma. Min äldre son, är väldigt smart, och han ställde många kloka frågor, om vad vi skulle göra om vi inte hade ström. Vi började prata lite om det, men inser att vi måste ta det fler gånger, och försöka få med mycket mer i diskussionen. Nästa gång ämnet kommer upp kommer vi försöka lista vad det innebär ur barnets perspektiv, alltså hur det påverkar honom i första hand och avdramatisera det hela lite:

• Din ipad skulle bara hålla så länge batterierna räcker, sen skulle vi inte kunna ladda den för vi behöver spara strömmen till telefonerna för att kunna höra om mormor och morfar är okej.
• Det skulle vara mörkt, och lamporna skulle inte tändas, men vi har gott om värmeljus (kompletterat med att ljus är eld, så man måste vara försiktig).
• Det skulle bli kallt i huset, så då behöver vi bygga en koja i det här rummet och sova tillsammans i sovsäckar, och med kläder och filtar.
• Det skulle inte komma vatten ur kranen, så då kan du inte dricka kallt bubbelvatten. Men det finns saft och vanligt vatten.
• Vi skulle inte kunna laga precis vad vi vill i matväg, men du har ju provat de flesta konserver och tycker om det vi har. Vilken vill du äta först?
• Man skulle få kissa ute, och bajsa i toaletten i en påse. Mamma och pappa tar hand om påsen och du torkar dig med våtservetter istället för att tvätta händerna.

Ett barn förstår, men man måste prata om det och förbereda. Antagligen fler gånger. Ur barnets perspektiv.

Vår son, har ju som sagt lite svårt att tänka sig allt det här. Trots bilderna och sociala berättelser så kommer det dyka upp frågor som ur en vuxen persons perspektiv är meningslösa. Typ, hur ser kojan ut? Vilken färg har sovsäcken? Vilken ficklampa är min? Kommer vi ändå få lördagsgodis om det är storm på en lördag? Åter igen, han behöver visualisera situationen, och det innefattar detaljer, som jag inte ens tänker på. Det är helt enkelt så hans hjärna funkar. Detaljerna hjälper honom att förstå helheten. Så jag tänker att det nog ändå är bra att göra ett preppertest. Kanske inte fullt ut, men dra fram vår utrustning och gå genom den tillsammans, för att göra det ännu mer konkret.

Jag tror att barnen blir mindre rädda om de sett alla dessa saker förut. Om de inte bara är läskiga saker som bara dyker upp när allt är läskigt. Min äldre behöver mycket förberedelse för att klara av främmande situationer, till och med när det är något kul. Han vill veta vem som kommer vara där, vad det blir för mat, gärna hur huset ser ut i förväg och hur alla personer ser ut. Det är naturligtvis inte alltid lätt att svara på frågorna, men vi gör vårt bästa. Det måste appliceras på prepping också.

Det är lätt att glömma bort att informera barnen, och berätta hur saker funkar och hänger ihop. Vi vuxna sitter ju på all information, och har därmed mycket mer kontroll än vad barnen har. De förväntas bara haka på. Det kanske funkar i vissa familjer, men inte i vår. Det blir en väldigt tung tillvaro, när något oväntat händer, med dålig sömn och dåligt humör som konsekvens, och allt vi kan göra för att mildra sonens oro är en fördel. Men det finns många fördelar att förbereda barn utan diagnos på liknande sätt. För att skapa en känsla av trygghet och kontroll, även för barnet.

Vi, moderna föräldrar, är kanske lite för bra på att skydda våra barn. Med respekt för att man inte vill skrämma upp sina barn, så tror jag man gör dem en björntjänst, om man låtsas att dåliga saker aldrig kan hända. För saker skiter ju sig emellanåt, och barn som inte kan hantera motgångar, gör heller inte det, på ett speciellt behagligt sätt. Man behöver ju inte gå all in, och måla fan på väggen, och prata om krig och ond bråd död, men man kan absolut prata om olyckor, hur och när man ringer 112, vad man gör om det brinner, och vad som händer vid strömavbrott.

Mitt mål som förälder, är att skapa smarta, omtänksamma individer, som klarar av att vara kritiska, anpassa sig till de situationer de befinner sig i och som klarar av både framgångar och motgångar. Då krävs det att man litar på barnen, och ger dem verktygen att bli mer självständiga. En NPF diagnos diskvalificerar inte individen, från någon aspekt av livet. Det innebär bara att man måste förbereda sig och öva lite extra på de saker som man har svårt med.

Jag återkommer, både med bildstödet, när jag skapat det, och med resultatet av våra preppertest. Kanske hjälper det någon annan som har små barn att prata om livets oväntade, och svåra saker. Kanske finns det fler med NPF som behöver bildstödet för egen del. För som sagt, mental förberedelse är otroligt viktigt. För barn också, med eller utan diagnos. Diskussionen måste anpassas till barnets ålder och förmåga, så att man i skarpt läge, förhoppningsvis slipper konflikter och utbrott som lätt hade kunnat undvikas.

Advertisement