Idag, vid middagsbordet, satt maken och jag och diskuterade lite. Vi pratade om var brandsläckarna låg, och jag föreslog sovrummet, dels för att det är nära, men också för att jag insinuerade att man kan dänga nån slags obehörig i huvudet med skiten, i bristen på annat.
Min sexåring hör allt. Han är också inne i nån slags superhjältefas. Han pendlar mellan att vilja vara Iron Man (eller valfri annan superhjälte), militär, brandman eller polis. Han viker hur som helst in att han minsann ska slå tjuvarna med sitt (leksaks)svärd. Min son har en diagnos som heter atypisk autism. Han är autistisk i ganska många kriterier. Det innebär att det ibland hos mig, som förälder, råder viss ovisshet i hur han kan tänkas reagera i olika situationer. Eftersom han kan ha vissa svårigheter att skilja på en berättelse / film och verklighet, så är jag i viss mån orolig för hans reaktion i olika typer av kriser. Han har nämligen en repertoar med spännvidd som kan vara allt från selektiv mutism, till total gränslöshet. Om en potentiell situation uppstår, så finns det därmed en risk att ungen dyker upp från ingenstans med ett leksakssvärd i handen, vilket sätter hela familjens trygghet på spel. Eller så händer inget alls.
Med detta i åtanke, kan jag inte alltid släppa diskussionen, trots att habilitering och annan personal säger att den svartvita klassificeringen av ondingar och godingar, tillhör åldern. För; JAG VET INTE HUR BARNET KOMMER REAGERA PÅ RIKTIGT. Det är otroligt viktigt då, att i förväg komma överrens om vilken roll var och en har och hur man ska agera.
Min äldsta är sjukt smart. Typ Anthony Stark smart. Jag vet att om vi uttömmer detta samtalsämne så kommer han fatta. Det tar tid. Flera timmar. Vi behöver gå genom alla möjliga typer av scenarier. Prata ihjäl det. Man han kommer fatta och troligtvis lägga det på sitt lilla elefantminne. Vi börjar med det grundläggande, vilket vi diskuterar i närmare en halvtimme; Sonen behöver följa våra instruktioner. Inte ränna iväg, inte göra nåt impulsivt, ingenting annat än att följa våra instruktioner. Jättejobbigt, men så viktigt, till och med när man är supersmart.
Sen kommer jag på att fråga om sonen vet var han bor. Vi nämner det i förbifarten ofta, men jag har aldrig egentligen uppfattat om sonen faktiskt vet vår adress. Det gör han. Då fortsätter jag; Vet du hur man ringer SOS Alarm? Han kan faktiskt numret, men eftersom vi inte har fast telefoni, blir han upprörd över att han inte kan våra koder till telefonerna. Både maken och jag har satt upp ICE nummer och alla mobiler kan ju ringa 112 oavsett kod, så det går vi genom och tittar på telefonen samtidigt.
Det blir mer intressant när vi börjar diskutera i vilka sammanhang sonen faktiskt behöver ringa 112. Jag vill ju inte att han missuppfattar och ringer utan anledning, men inte heller tvärtom.
Vi pratar om olika scenarier. Vi pratar länge. Vi täcker en hel del – sonen behöver praktiska exempel; vi ramlar och bryter benet, svimmar av smärtan. Slår och blöder i huvudet och reagerar inte på tilltal – här blev det lite luddigt då sonen frågade om han skulle ringa 112 när vi inte svarar på tilltal mitt i natten (för att vi sover). Gränserna här är hårfina uppenbarligen. Vi kommer jobba vidare på just den här punkten, med förhoppningen om att sonen lär sig generalisera tillräckligt väl. Förhoppningsvis behöver han inte det. Förhoppningsvis växer lillebror upp tillräckligt för att kunna bistå med den flexibiliteten, om och när olyckan väl händer.
Vi pratar om vad man ska säga; sitt namn, sin adress och vad som har hänt. Vi upprepar detta många gånger, och kommer upprepa det många gånger till inom närmsta veckan och framöver. Vi pratade om att springa över till grannarna om han inte hittar en mobil eller om mobilen inte fungerar. Vi repeterar och ber sonen upprepa. Det kommer vi också göra inom de närmsta dagarna och fler gånger därtill.
Oavsett om varenda scenario gick fram eller inte, så känner sig min son, diagnos eller inte, jättemycket mer förberedd. Han förstår nu, att han kan vara en hjälte och rädda ett liv, genom att veta när man ska agera och hur. Han förstår sin egen roll i en sådan situation och det ökar hans känsla av ansvar och kontroll. Han började till och med diskutera hur han skulle reagera om olyckan var framme när han var hemma hos en kompis.
Det känns tryggt för mig att vårt äldre barn som nu är tillräckligt gammalt har dessa kunskaper. Det känns läskigt att han är lite oflexibel med att avgöra när det faktiskt behövs. Det är sånt vi behöver öva på och prata mycket om, pga av hans diagnos. Men att lära barnet ringa 112, en gång för mycket, än ingen gång alls, är ändå bra beredskap, tycker jag. Många föräldrar vill knappt prata om saker som är läskiga med sina barn. Jag har varit inne på det förut, men jag vidhåller att det är bättre att diskutera sånt med barnen i lugn och sansad form, än att kräva den kunskapen i panik, när barnet fått noll förberedelse.
Barn är sjukt kapabla redan från tidig ålder. Lär barnet numret till 112 och deras adress. Det mesta annat kan man ta därifrån.
familjepreppern 
Mycket bra inlägg!
LikeLike